Ola Magnell till minne

Ola Magnell gjorde en omedelbar succé med sitt andra album, Nya perspektiv, 1975. Han räknades till proggrörelsen men var aldrig någon rättrogen proggare. För det var hans temperament alldeles för bångstyrigt. Han kritiserade kapitalismen och USA i tidens anda i sina sånger, men var också tidigt ute med ett ekologiskt budskap. Lika centrala som det politiska i hans sånger är hans skildringar av ett stökigt bohemliv i storstadens förvirrade mitt. Han skildrar intriger och konkurrens i schlager- och popvärld. Naturupplevelserna kommer som en befrielse till sångens jag,

Ett slitsamt liv på ständiga turnéer vidtog efter den inledande succén, skildrat i exempelvis LP:n Straggel & strul (1979). En ny mognad framträder på LP:n Gaia (1983) som – som namnet antyder – bygger på visionen om Jorden som en helhet.

Ola Magnells konstnärskap är för mångfacetterat för att sammanfatta i några få rader. Jag blev chockad när jag hörde att han nyligen gått bort (6 februari), det tycktes som om han hade så mycket ogjort. Han var inte i ropet under de senaste åren, men vid hans bortgång märker man hur sympati och beundran väller fram bland hans kollegor och publik, och att han sannerligen inte är bortglömd.

Genom 12 album och en bok med samlade låttexter 1973-2013 pendlar hans sånger mellan flum och glasklar analys, mellan yttre och inre iakttagelser. Drömmerierna och samhällskritiken tycks som motsatta poler i hans skapande, som berikar varandra. När de samverkar uppstår en symbios som kan kallas för hög och skir romantik.

Publiceras även i Aurora nr 1-2/2020