Auroras Andreas Björsten intervjuar Thomas Rosenberg, mångårig koordinator för de finlandssvenska kulturtidskrifterna.
AB: Ända sedan de modernistiska stormsvalorna Ultra (1922) och Quosego (1928-29) har kulturtidskrifterna spelat en viktig roll för de unga, nya generationer som velat framträda på den litterära scenen. Att skapa en i tiden tongivande litteraturtidskrift har så att säga ofta varit drömmen för en ny generation författare, åtminstone har det varit så i Sverige. Hur är läget för de svenskspråkiga tidskrifterna i Finland i dag, finns det samma tryck, samma begär efter att starta en ny tidskrift hos de unga – eller har tidskrifterna efterträtts av andra forum?
TR: Ja, trycket och begäret har nog varit detsamma i Finland - och kanske rentav starkare, speciellt på finlandssvenskt håll. Det sammanhänger med vår minoritetsposition, och den starka tradition vi har på kulturens och publicistikens område. Minoriteter mobiliseras ju ofta uttryckligen i skriven och tryckt form, och det gäller också finlandssvenskarna (för teoretiska referenser, se t.ex. Benedict Andersons kända "Imagined communities"). Detsamma gäller emellertid också det finska kulturfältet i Finland, eftersom den finska kulturen är relativt ung, och mobiliserades på allvar först under 1800-talet. Det gör att vi har en mycket stark tidskriftstradition också på finska (antalet kultur- och opinionstidskrifter cirka 150).
Om vi ser bara på de senaste två decennierna har det uppstått flera nya kulturtidskrifter på svenska, av vilka många har varit kortvariga, uttryckligen som en del av kulturtidskriftens dynamik (uppstår kring entusiastiska studerande och unga forskare, och lever så länge gänget är samlat, och upphör i takt med att de ansvariga blir färdiga, bildar familj, flyttar bort etc.) De flesta har uppkommit kring studerande i litteraturvetenskap och motsvarande. Exempel på dylika under de senaste två decennierna:
Kvast (utkom några år i början av 2000-talet)
Magasin Brun (utkom oregelbundet i knappt 10 år)
Pajazzo (en kort dagslända)
PQR (utkom ett tiotal år)
Presens (utkom i cirka 10 år, lades ner 2018)
Kontur (oregelbundet i cirka 20 år, lever fortfarande)
Plir (oregelbundet i några år, lever fortfarande?)
Av dessa har nästan alla haft sitt säte i Helsingfors, och närmare bestämt universitetsmiljön. PQR utkom på Åland, och Presens hade stark koppling till Österbotten.
Jag skulle säga att tidskrifter som dessa egentligen i mycket liten utsträckning har ersatts av andra fora. Papperstidskriften är just för dessa målgrupper det optimala formatet, och man ser rentav en ökad tilltro till pappret. Mycket få tidskrifter övergått till digitalt format, och de som haft oöverstigliga svårigheter har istället vanligen lagts ner helt och hållet.
AB: Jag skulle vilja påstå att de tryckta kulturtidskrifterna i Sverige är inne i en down-period med minskat inflytande i debatten och få eller inga tidskriftsrecensioner på kultursidorna. Är det samma situation i Finland? Jag har en vag känsla av att tidskriftsutbudet är livaktigare i Svenskfinland än i Sverige men det är kanske bara just en känsla.
TR: Ja, tyvärr har synligheten minskat också i Finland, i form av till exempel. recensioner eller omnämnanden i offentligheten. Tidigare var det vanligt med tidskriftsöversikter eller -notiser i tidningarna, men de har nästan helt försvunnit. En glädjande nyhet är att vår största fond, Svenska kulturfonden, just har beviljat ett stort bidrag (350 000 euro) för kulturjournalistik, att fördelas av kulturjournalisterna själva, via deras egen organisation.
AB: Ekonomiskt och maktmässigt är det ett problem i Sverige att det i princip bara finns en mecenat för kulturtidskrifter, nämligen Kulturrådet. Stödet har i stort sett stått stilla i decennier (ca 20 miljoner kronor fördelas om året) och har numera dessutom splittrats upp på digitala och tryckta tidskrifter som förväntas konkurrera om pengapåsen. (Kulturrådet uppmuntrar alla att gå över till digital publicering.) Flera tidskrifter har de senaste åren tvingats lägga ner efter att ha fått stödet indraget eller halverat. Redaktörer är missnöjda men vågar inte riktigt komma fram med sin kritik av rädsla för att bli av med de få pengar de ändå har. I svenska Finland finns det väl betydligt fler pengakällor än den statliga att tillgå? Eller är det en myt om alla dessa pengar i finlandssvenska kulturfonder?
TR: I Finland finns det ett offentligt system likartat med det svenska, som hos oss administreras av kulturministeriet. Jag satt själv i några år i den statliga nämnd som delar ut pengarna, och det handlade då om sammanlagt en knapp miljon euro för ungefär 150 tidskrifter, varav drygt 10 svenskspråkiga. Hur det ser ut idag vet jag inte, men jag antar att summorna är ungefär desamma.
På svenskt håll i Finland finns dessutom starka fonder, som delar ut betydande bidrag. Den fond som står för merparten av stödet till tidskrifter är Konstsamfundet, som beviljar sammanlagt cirka 200 000 per år i olika former av stöd åt tidskrifterna. Dessutom beviljar Svenska kulturfonden speciella former av stöd till gruppen kulturtidskrifter, men hur mycket det handlar om vet jag inte. Men sammantaget kan man säga att fondstödet är alldeles nödvändigt för flera av våra tidskrifter, och att läget hos oss på den punkten säkert är bättre än i Sverige.
Så ja, det är nog ingen myt att det finns rätt gott om fondpengar i Svenskfinland, till all lycka. Kulturfonden/SLS är ju faktiskt mer förmögen än Nobelstiftelsen, vilket kanske ger en vink om solvensen.
AB: Historiskt sett har kulturtidskrifter spelat en mycket viktig roll i offentligheten i både Sverige och Finland, ofta varit tongivande i både den litterära och sociala debatten. Det där har, som jag redan varit inne på, mattats av betydligt i Sverige. Hur ser det ut på finsk botten? Är avmattningen mindre? Är den över huvud taget ett faktum? Har min verklighetsbeskrivning relevans för finlandssvenska förhållanden?
TR: Ja, kulturtidskrifterna har i vår historia spelat en stor roll, tillsammans med tidningspressen. Och både på svenskt och finskt håll. På finlandssvenskt håll kan man till exempel lyfta fram den betydelse Nya Argus länge hade för den politiska debatten, eftersom den hörde till de få fora där man under 30- och 40-talen vågade föra en öppen och kritisk debatt om kriget och de tyska strävandena. Det har ofta funnits starka och modiga röster på svenskspråkigt håll, som framträtt uttryckligen i tidskrifterna. Ett annat exempel är Finsk Tidskrift, som under 70-talet väckte rabalder på riksnivå för sin "antisovjetiska" linje, dvs. forskare som vågade kritisera finlandiseringen öppet.
Detta har ju nog mattats av också hos oss, i takt med att debatten i så hög grad förs på nätet, men tidskrifterna har fortfarande pondus i vår offentlighet, och citeras ännu i tidningarna.
AB: Svenskans minoritetsställning som språk i Finland har väl gjort att man värnar speciellt om den svenskspråkiga kulturen i Finland, inte minst kulturtidskrifterna? Håller sig de svenskspråkiga kulturmiljöerna fortfarande intakta och utvecklingsbara?
TR. Ja, se ovan. Våra tidningar och tidskrifter är fortfarande viktiga delar av den finlandssvenska så kallade kulturautonomin, och för upprätthållandet av den finlandssvenska identiteten. Därför finns det till exempel en stark vilja på fondhåll att också i fortsättningen understöda dessa.
Vad gäller de svenska kulturmiljöerna och deras vitalitet kan man säga att det fortfarande finns levande svenska miljöer, framför allt i Österbotten, men också i både västra och östra Nyland, Åboland, och givetvis Åland, som ju är i lag svenskt. Och så finns det fortfarande starka svenska kulturmiljöer, om därmed avses till exempel. skolor och andra utbildningar, tidningar, teatrar etc., där man producerar kultur och konst på svenska, även om omgivningen i övrigt i huvudsak fungerar på finska.
Så ja, inte ser jag några större hot. Men det kräver lite extra ansträngningar hela tiden, varje dag. Men det är vi vana vid...
---------
Självpresentation av Thomas Rosenberg:
Jag är 66 år gammal, till utbildningen sociolog, med filosofi och
psykologi som viktigaste biämnen. Verkade först inom universitetsvärlden
men sedan slutet av 80-talet fri forskare och skriftställare. Skriver,
föreläser, översätter. Kolumnist i flera tidningar sedan 80-talet.
Aktivt samhällsengagerad, framför allt på lokalplanet. Sedan drygt tio år
koordinator för de finlandssvenska tidskrifterna. Papperskramare.
(ur Aurora nr 3-4/2019)
Fotot på Thomas Rosenberg är taget av Mia Stangius.
