Sunday, May 15, 2022

RF bjuder in till pjäs om Selma Lagerlöf

Selma på Lyran

Konditori Lyran Bredäng (t-bana station Bredäng)
Öppet från kl 18, pjäs kl 19 torsdag 19 maj
Entré: 200 kr (betalas till Hägerstens hembygdsförening pg 55 99 28-7

Möjlighet finns att köpa fika genom konditoriet

Skådespelerskan Ingela Karlsson gestaltar Selma Lagerlöf i ett enpersons teaterstycke!

Arrangörer: Hägerstens hembygdsförening, Romantiska förbundet, Spånga Blåbandsförening, studieförbundet NBV.

Pjäsen är ett nyskrivet verk av Ingela Karlsson.

Sunday, March 6, 2022

Att tillaga lax på svenska och kinesiska

Intervju med Li Li

av Andreas Björsten

 

 

Dina dikter behandlar teman som främlingskap och rotlöshet, efter att ha levat så länge med två kulturer i kroppen och själen. Men jag tycker också att de innehåller mycket ljus, formuleringar kring poesin som styrkegivare i nästan hopplösa situationer. Dessutom finns där (en ofta dold) samhällskritik. Kommentar?

 

Främlingskap och rotlöshet är två viktiga teman i min poesi.  De korsas, löper genom min poesi som två röda trådar sedan min andra diktsamling Blick i vattnet. Jag tror att det finns två skäl till detta fenomen: det ena är exilen och det andra är bristen på tillhörighet.  

 

När jag skriver poesi på svenska saknar jag det självförtroende och den lätthet jag har när jag skriver på mitt modersmål. Om språket är vårt överlevnadshem, så är varje dikt en stege som leder ditåt. Hemmet är kanske bara ett ideal, en utopi, en existens som vi tar för given. I denna mening är poesin det verkliga hemmet. För mig, en kines vars modersmål är kinesiska, är att skriva på svenska som att vara dömd att bli en gäst hos verkligheten, en bambu i björkskogen. och känna sig ängslig hela dagarna. Det är som att dansa på lina, eller för att uttrycka det mer levande: en saury i Yangtzefloden som försöker bli en torsk i Östersjön. Det är en svår förvandling. 

 

Jag skrev en gång en diktsvit som heter "Bambu i björkskog". Den handlar just om främlingskap och rotlöshet (välj ett stycke ur Där blicken stannar).  

 

Det fanns 24 strofer i dikten, men när den översatts till (och skrevs om) på svenska blir den bara fyra strofer. Många saker i dikten kan inte överföras, för de kan inte ge genklang eller poetisk verkan. Denna situation har jag beskrivit i dikten "Elegi": Jag använde ett ton kinesiska erfarenheter för att skriva två korta dikter på svenska.  Det är en begränsning och den fördjupar känslan av att vara Utanför eller rotlös. En smärta 

 

Denna begränsning medför självfallet också något nytt, vilket gör mig extra vaksam och noggrann när jag formulera, väljer ord. Det gör något som är skonsamt och lätt på kinesiska solitt och kraftfullt. Bambu blir björk. Känslosam kinesisk poesi svalkar och blir till en poesi med Tranströmerliknande lugn och precision.

 

Du debuterade 1988 med det lilla häftet Sömnlös, dikter med illustrationer av Quin Dali.

Hur ser tillkomsthistorien bakom den boken ut? Du bodde då redan i Sverige, för att studera svenska språket och för att översätta bl.a. Tranströmer. (Rätta mig om jag har fel.)

Skrev du dikterna i Sömnlös direkt på svenska?

 

Sömnlös (1988) är min första diktsamling på svenska. det var mitt tidigaste verk, skrivet mellan 1984 och 1987. En svensk vän till mig som brukade resa till Kina vid den tiden läste några av dikterna jag översatt till svenska, sa att han gillade det och kontaktade sedan ett förlag som drevs av hans släktingar... Jag är fortfarande mycket tacksam mot denna vän, och känner att ödet är outgrundligt. 

 

Trettiotre år senare beslutade Smockadoll att ge ut ett dikturval från mina senaste sju samlingar. Förläggaren Kristian Karlsson är poet, han valde två dikter från "Sömnlös". Jag litar på hans omdöme. Självklart skulle jag, om jag skulle välja, välja två eller tre till. Dessa dikter är uppenbarligen influerade av Tomas Tranströmer, vars samlade dikter jag för tio år sedan översatt till kinesiska. Jag gillar hans exakta och koncisa uttrycksmetod som påminner omTang-poesi. 

 

När jag läser urvalsvolymen med dina dikter 1988-2007, Från Sömnlös till Ursprunget, slås jag av hur komprimerad den är. Du har skrivit om och bearbetat dikterna, oftast i förkortande riktning. Dikterna har blivit tätare och så att säga rikare på associationer.

Inte nog med det, du har även valt bort många dikter helt och hållet, så att dina dittills utgivna sju diktsamlingar ryms på endast 130 sidor. Varför har du valt denna strategi, att arbeta om och förkorta?

 

Bra fråga. Som jag sa i förordet till det nyutkomna dikturvalet: att revidera tidigare dikter, att komprimera dem, är för att göra dem till bättre dikter, och det är som att ändra på en nyskriven dikt eller bygga om ett gammalt hus. En mycket viktig anledning är ju förstås att min svenska har förbättrats med tiden, så jag har upptäckt problem jag inte såg tidigare, som   t. ex. felaktiga ordval, som är ödesdigert för en dikt. Att ta bort onödiga ord höjer förvisso kvaliteten på en dikt. 

 

Låt oss återvända för en stund till debutboken Sömnlös, som jag har i min ägo, Den finns i urvalet endast representerad med två dikter. Skulle inte en dikt som exempelvis Kretsar ha platsat i urvalet?

 

Vi måste in i en krets

 

Jorden har svävat in i en krets

som givit den sitt ljus, men även

omgärdat den med mörker

 

Dikten fortsätter så.

 

Det är en av flera starka dikter i debutsamlingen; jag nämner den som ett exempel. Vad tycker du själv om de dikter du valt bort?

 

"Sömnlös" är i stort sett rätt omogen. Dikten du nämnde är en av mina favoriter, den har lyckats gestalta mina erfarenheter av livet när jag var ung.  Den är en fin dikt. Eftersom det valdes av förlaget så lade jag mig inte i. De har nog sina egna perspektiv. men jag kan tänka mig att ta in den i mitt samlade verk. 

 

Diktsamlingen Att fly (1994) är nerbantad till hälften. Tio dikter är kvar av ursprungligen tjugo. Är det ungefär de proportionerna du valt eller varierar det från diktsamling till diktsamling hur många dikter du tar med i urvalet? Har du någon favorit bland dina tidigare diktsamlingar?

 

Jag var i Italien när jag fick dina frågor i mailet och hade inga av mina tidigare diktsamlingar till hands. Som jag nyss sa, valdes dessa dikter av förlaget. Jag litar på dem. Men det finns några dikter jag själv gillar. Dessa dikter vill jag gärna revidera för en kommande utgivning

 

Jag tror mig förstå att du skriver dina poesiböcker direkt på svenska, åtminstone de flesta av dem. Jag vet inte hur lätt eller svårt det är för dig, att vara poet, men du är en språkets mästare i min värld! (Kommentar)

 

Många av mina dikter är först avfattade på kinesiska, sedan översatta till svenska, omskrivna och förvandlade till en svensk dikt. Detta gäller särskilt när det handlar om dikter som involverar kinesiska teman. Detta görs å ena sidan för att bevara detaljer och känslor, och å andra sidan för att ha ett stadigt grepp för att greppa sakers väsen. Att skriva poesi är i slutändan en sorts översättning. Du måste använda det språk som ligger närmast saken. Svenskan, ett andraspråk, hjälper mig att ompröva mitt poetiska språk med en lugn och nykter blick. Som ett resultat blev det en hybrid av de två språken.

 

Jag är medveten om att jag inte kan använda svenska lika flytande som en svensk, och en perfekt svensk dikt finns i de nedersta 5% av språket, och det är därför jag känner att jag inte är hemma. 

Jag är inte fullt fri. 

 

Men jag är en person som är väldigt känslig för språk. När jag var 16 skrev jag en hel del metriska dikter. Den metriska dikten får en att tänka på orden. När jag skriver svenska använder jag samma känslighet. Efter att ha skrivit en dikt läser jag upp den högt. I en dikt är verb väldigt viktiga, och om du använder dem väl kommer de att göra dikten levande. Så är fallet med Tranströmers poesi.  En charmig dikt skapas ofta av dessa livfulla ord.

 

Din andra urvalsvolym på Smockadoll förlag, Där blicken stannar, med underrubriken Nya dikter, är den att betrakta som en självständig diktsamling eller ingår där i själva verket flera planerade samlingar du skrivit sedan 2008?

 

Min nya diktsamling "Där blicken stannar", ville i början skriva om min far, och jag skrev mer än 30 dikter, som handlade om Kinas politik, samhälle och historia, men till slut fann jag att bara sex sju dikter kan bli en begriplig svenskspråkig poesi.  Så det blev vad det är nu. Teman är fortfarande samma: resa (flykt) - söka rötter – resa (flykt). Diktsamlingen liknar i strukturen den tidigare boken "Ursprunget", som skrevs om min mamma. 

 

Hur ser du på svenskan som ett poesispråk jämfört med kinesiskan?

 

Svenska är inte mitt modersmål och det är svårt för mig att bedöma rätt. Men jag tycker svenska är ett bra poetiskt språk, det är väldigt musikaliskt och smidigt. När jag skrev poesi på svenska blev mina dikter plötsligt koncisa och tuffa, och fulla av järnkraft, vilket förde mig tillbaka till de bästa dikter som skrevs under Handynastin för två tusen år sedan: enkelhet och uppriktighet. Kinesiskan har efter mer än tretusen år av evolution blivit mycket komplex. Den har många insinuationer, kryptiska ord, symboler. En lax, tillagad på kinesiska, kommer att läggas till med gräslök, ingefära, sojasås, socker, sichuanpeppar, matlagningsvin och andra smaktillsatser. På svenska är det mycket lättare. Smaken är förstås också annorlunda.

 

Så när en av mina kinesiska dikter på 20 rader överförs till svenska, kan den ofta förlora fler rader. Och detta är priset för att hitta ett hem, eller tillhörighet.


(ur Aurora nr 1-2 2022)

Fotot på Li Li är taget av Lai Er,

Wednesday, March 2, 2022

Ukrainska hästar över Paris - en antologi ukrainsk poesi

nedanstående presentation publicerad med respekt för det kämpande Ukraina och med tillstånd från översättaren Per-Arne Bodin

”Ukraina är ett eget land, med ett eget språk, en egen kultur och en egen historia.”

Så börjar förordet till den lilla poesivolymen Ukrainska hästar över ParisDet är författaren och forskaren, sedermera professorn i slaviska språk, Per-Arne Bodin som gett ut och översatt två ukrainska poeter, Ivan Dratj och Lina Kosenko (Arbetarkultur, 1987).

Bodins förord är informativt. Han fortsätter; ”På grund av historiska orsaker är förhållandet mellan Ukraina och Ryssland ännu mer komplicerat än förhållandet mellan Ryssland och andra Sovjetrepubliker.

I trehundra år – från början av 1300-talet till mitten av 1600-talet var Ukraina en del av Polen. ”Genom detta förhållande öppnades Ukraina för västerländskt inflytande mycket mer än det Moskovitiska riket. Häri ligger också början på Ukrainas egenart i andra avseenden.”

Taras Sjevtjenko (1814-1861) brukar betraktas som Ukrainas natiionalskald. I sin översättningsvolym har dock Per-Arne Bodn valt att fokusera på två moderna poeter, Ivan Dratj (1936-2018) och Lina Kostenko (1930-). Båda tillhörde den gruppering som brukar kallas sextiotalisterna; en generation sovjetukrainska författare som debuterade på 50- och 60-talen och som bröt med den socialistiska realismen inom litteraturen. Många av dem dömdes till långa fängelsestraff för antisovjetisk propaganda och borgerlig nationalism (källa: Wikipedia och Per-Arne Bodin).

Ivan Dratj föddes 1936 i en liten stad inte långt från Kiev. Han studerade film i Moskva, och han har arbetat som filmfotograf. Hans första diktsamling Solrosen utkom 1962. ”Dratj är på samma gång en mycket ukrainsk och mycket internationell poet. Han tar ofta upp teman från det västerländska kulturarvet /…/ men Ukraina, och särskilt det ukrainska landskapet finns ständigt närvarande, om inte som ämne eller motiv så som bildled i hans metaforer” (Per-Arne Bodin).

                                               -

            Träden väntar på mig

 

            Träden väntar på mig

            och löven faller på stigen.

            Och stjärnorna faller i min hand.

            Och sömnen faller i gräset.

 

            Och där man väntar på mig,

            gnisslar grinden sorgmodigt,

            och himlen sveper en yllehalsduk

            om halsen mot vinden.

 

            Där man väntar på mig,

            håller man fingertopparna mot läpparna,

            håller man skämtet i dödens grepp,

            håller man tårarna borta.

 

            Se, där man väntar på mig,

            irrar mitt förvirrade förstånd,

            med byxorna uppkavlade till knäna,

            i det varma regnet, under träden.

 

            Där man väntar på mig,

            breder man ut tung lärft.

            Sträcker ut tunga armar

            och hårda budord.


            av Ivan Dratj, övers. Per-Arne Bodin


Tuesday, November 23, 2021

Aurora tema Bo Setterlind (nr 4/21)

Auroras temanummer om Bo Setterlind är nu ute sedan några veckor. Det är med mer än vanlig stolthet som Auroras redaktion kan presentera detta nummer. Bo Setterlinds författarskap och namn har ju ända sedan grundandet 1957 varit intimt sammanbundet med RF. Numret har sin utgångspunkt i Setterlind-firandet den 24 augusti (skaldens födelsedag) som också var det länge emotsedda releasedatumet för en ny Setterlind-antologi, Strängnäs är inte som andra städer. Det är Strängnäs-bibliotekarien och litteraturutvecklaren Peter Björkman som samlat valda texter ur Setterlinds produktion som handlar om Strängnäs, även en del andra favoriter.

Auroras huvudredaktör Erik Lindberg begav sig till Strängnäs, tog del av firandet och gick på promenad bland de historiska omgivningarna. I en längre essä skildrar Erik Lindberg Setterlinds roll i det romantiska genombrottet ca 1950.

Andreas Björsten bidrar med en intervju med Bo Setterlnds musa, Ulla Liefwendal samt med en dikt om Bo Setterlinds namnteckning (den definitiva versionen). I övrigt innehåller numret dikter av Leena Kuisma samt bild och dikt av numrets konstnär, Marita Ekblad. Omslagsbilden, med en bildsatt Setterlind-dikt, är från fotografen Lars Sjöbergs utställning på Multeum, Strängnäs kulturhus.

Under arbetet med det här numret har vi tacksamt tagit emot synpunkter av Bo Setterlinds son, Carl Johan Setterlind.

Sunday, September 19, 2021

Poesimässa - och Romantiska förbundet finns med på ett hörn

Förra helgen, 10-12 september, var det dags för Poesimässan på Stockholms stadsbibliotek, denna gång på det efter renovering nyöppnade Tranströmer-biblioteket vid Medborgarplatsen.

De närmaste delarna av torget var reserverade för bokborden (lite kylslaget redan den här tiden på året) medan uppläsningarna ägde rum inomhus på femte respektive sjätte våningsplanet.

Romantiska förbundet hade fyrtio minuter på sig att presentera sina sex medverkande poeter; Alfonso Ambrossi, Gunnel Arvidsson, Andreas Björsten, Pia Isaksson, Ingela Karlssson och Carl Unbom. Inledningstalare var vice ordförande Erik Lindberg som presenterade Aurora och pratade kort om den tidsanda i vilken Romantiska förbundet grundades.

Det hela blev lyckat även om Gunnel Arvidsson missade sin egen läsning på grund av trafikproblem och Alfonso hade fått förhinder (hans dikter lästes i stället av Ingela Karlsson).

Så värst många i publiken var det ju inte men pandemin hade tvingat fram ett system med (begränsat antal) gratisbiljetter för inträde och arrangören Max Edenborg gjorde ett bra jobb med studio 5 där vi uppträdde.

Vad vi inte visste då var att studio 6 hette den större salongen, där uppläsningar skedde parallellt och där de förmodat mest publikdragande namnen fick hålla till; som Linda Skugge som läste för förlaget Anti och den omtalade poeten Bella Batistni med sitt fängelsetema i dikterna. Hade man slagit ihop arrangemangen till en gemensam scen hade fler kunnat ta del av det fullständiga programmet, men tidsbrist kanske avgjorde det hela och fick Poesimässan att pågå på flera platser parallellt.

Det var hur som helst roligt att vara ute i poesivärlden igen och träffa folk, som det verkade mot bakgrunden av en nedtonad pandemi, restriktionerna var inte fullständigt borttagna men det gick dock att röra sig i Medborgarhuset utan att känna någon större risk för smitta.
Live-poesins återkomst är en händelse som är förberedd; kanske rentav förseglad.

Bilderna: Andreas Björsten och Pia Isaksson läser. Foto: Bengt O Björklund

Wednesday, July 21, 2021

Aurora nr 3/2021 – ”Varia”

Som redaktör för en litteraturtidskrift kan man i huvudsak inta två olika positioner i förhållande till ens material och ens bidragsgivare.
Man kan luta sig tillbaks, låta materialet ge sig tillkänna och lita på att det av sig självt på något mystiskt sätt formerar sig för publicering i ett nytt nummer.
Eller så kan man inta en mer aktivistisk hållning, jaga på sina bidragsgivare och redigera materialet noga allt efter det kommer in, allt i syfte att nå någon speciell effekt, uppfylla en viss vision av numret som helhet.
Naturligtvis är det sällan eller aldrig i verkligheten så här renodlat, men grunddragen finns.
Den sistnämnda hållningen brukar leda till bestämda temanummer.
Den första, mer avslappnade hållningen från redaktörernas sida, kan däremot leda till blandade tidskriftsnummer, där Varia eller variation blir själva temat eller idén. Ett sådant nummer är nr 3/2021 av Aurora.

Sålunda inleds numret med en lång intervju av ansvarige utgivaren Erik Lindberg med författaren Anders Johansson, som poet en trotjänare i diktandet kring det mänskliga predikamentet.

Därefter ett kort debattinlägg i form av en dikt av undertecknad om fjolårets återupptäckt, poeten Anna Greta Wide (var hon egentligen någonsin så helt bortglömd?)

Numret fortsätter med presentationer och dikter av två latinamerikanska poeter, Lezama Lima och Ricardo Molinari, översatta av Skärholmsbon Jaime Lopez Thurén.

Det nya numret både avslutas och stegras med en synnerligen välfylld bokhylla med recenserade böcker, en nyhet för Aurora! Recenserade är böcker av Johan Rantala Bonnier, Niklas Schiöler, Lars G. Gustafsson, Alfonso Ambrossi och Gunnel Arvidsson. Variation var ordet.

Thursday, April 1, 2021

Minne med Alf Hambe

I den milda fyllan och villan
gav vi oss iväg utan att ha allting med oss;
dagens hedersgäst Alf Hambe
utan sin favoritportfölj med sångtexter
han nyss framträtt med
Vi upptäckte det efter någon timme
och återvände till platsen medan hoppet
förtvivlat sjönk
men (scenförändring):

Den stora halländske vispoeten
sparkade hål i luften
när han återsåg sin mapp med texter på Orient-Expressen
där vi hade suttit och pokulerat
i ett regn av gemensamma planer
vem blev inte glad av att se det
han tog ett jublande språng
och etsade sig fast
i servitrisens minne