Under större delen av min tid som ordförande i Romantiska förbundet 2004-2015 hade jag ett nära samarbete med Rolf Walles, som var skattmästare i förbundet.
Mången eftermiddag satt vi tillsammans på någon servering och funderade, gjorde upp planer för hur Romantiska förbundet skulle kunna framträda i offentligheten och bli mer känt. För sedan Bo Setterlinds dagar som ordförande vid förbundets grundande 1957 hade romantiken kommit i skymundan. Eller kanske hade romantikerna med något fåtal undantag alltid varit outsiders?
Vi fick en del snilleblixtar tyckte vi själva: ”Tidsandans speglingar i poesin” var en rubrik som kom upp. ”Den romantiska poesin utmanar kritikerna” var en annan. Bägge dessa blev till seminarier på ABF. Men det började inte så lyckat; vårt första seminarium på ABF om Paul Andersson hade sammanlagt 3 besökare, annonseringen var bristfällig och ovisshet om klockslaget då vintertid infördes samma dag det ägde rum påverkade.
Vid ett tillfälle medverkade bl.a. Göran Hägg på vår poesidebatt på ABF. Kerstin Vinterhed skrev stort i DN och återgav de argument som framkommit under debatten. I normalfallet hände dock ingenting, total tystnad i offentligheten kring romantikens möjligheter var det normala tillståndet. Men Rolf Walles var den siste som gav upp!
Hans förvandling från affärsman och egen företagare i yrkeslivet till hängiven romantiker måste ha ägt rum innan jag lärde känna honom, men den var påtaglig. Som arrangör av litterära resor till Svenskfinland fick han dock utlopp för sitt entreprenörskap. Minst en gång om året besökte Romantiska förbundet de svensktalande delarna av Finland, framförallt Åbo och Åland. Med hjälp av förbundets förre ordförande finlandssvenske Bo Lundell drogs det ihop träffar med finlandssvenska poeter, som Ulrika Nielsen, Bodil Lindfors och Heidi von Wright. Det var mycket givande! Romantiska förbundet ville se hela det svensktalande området som sitt verksamhetsfält.
Ekonomin förblev ett evigt bekymmer. Redan vid millennieskiftet hade förbundets kulturtidskrift Aurora blivit av med sitt stöd från Kulturrådet, ett tidskriftsstöd på blygsamma 10.000 kronor. Vi letade tänkbara fonder överallt och fick ibland utdelning. Vi skrev till Horace Engdahl på Svenska Akademien och fick nej på silverkantat papper.
Romantiska förbundet – där Rolf länge var en av de mest framträdande – förblev en ganska liten krets som umgicks genom litterära uppläsningar och middagar, och någon gång på resor. Rolf hade de mest klarblå ögon jag tror jag någonsin skådat. Mot slutet av sitt liv deklarerade han frankt att han blivit gnostiker.
Andreas Björsten
f.d. ordförande i Romantiska förbundet
