Glöm inte Sundbybergs poesibibliotek!

Uppläsningar och nya öppningar

Det känns att Sundbybergs bibliotekarier är stolta över stadens satsning på poesi och poesilitteratur när man läser deras informations- och programblad på nätet. Ända sedan 1980-talet har man satsat på poesin med speciell förkärlek i bibliotekets verksamhet och lyfter gärna fram det faktum att man i dag har nästan 3000 volymer diktsamlingar, varav merparten ligger i s.k. öppet arkiv, det vill säga är fritt fram att botanisera bland.

Visst, Sundbyberg är inte stort, men sådana här satsningar saknar inte betydelse. Det kan påverka andra kommuner att göra något liknande, eller helt enkelt innebära att en spännande om än vardaglig verksamhet lyfts fram lite mer.

Jag minns att Kerstin Norborg var speciell poesibibliotekarie under kulturhuvudstadsåret (inte för att jag har några speciellt goda minnen av satsningarna i övrigt under det här året, men det här vill jag minnas var lyckat).

Jag intervjuade Kerstin för tidningen Metro – som någon gång hade kulturartiklar – om hennes jobb och det blev väl någon liten blänkare om poesins särart, eller så. Man nämner i återblickar!att bl.a. Petter Lindgren och Jenny Wrangborg har gästat Signalfabriken (där biblioteket huserar sedan 2013) med uppläsningar – och det tyder ju på god smak. Det står också att ”legendariska scenpoeter” /…/  som Bruno K Öijer och Ulf Lundell” finns representerade i poesibiblioteket. Det är förstås rätt att ta fram estradpoesin och rockpoesin med mer än armbågen men det är ändå ett faktum att Ulf konsekvent tackat nej till att delta i (poesi)uppläsningar. Jag frågade U. L. och han svarade att nej, jag gör inga uppläsningar, det är rockmusiken som är min grej. Så var det i alla fall då, tidigt 90-tal.

 

Den 20/3 gästar jag och Jonas Ellerström den öppna scenen på Sundbybergs bibliotek för en kortare presentation av Peter Lindforss. Det blir hittills opublicerad poesi av denna lysande poet vars inflytande länge var orättvist reducerat till ett minimum. 

De öppna kvällarna under våren är ett samarbete mellan Sundbybergs bibliotek och Romantiska förbundet. Övriga kvällar är 24/1 (premiär), 21/2, 17/4 och 15/5. Samtliga onsdagar kl 18-19.

 

Aktuella datum

Jag skriver ner två datum och sitter och tittar på dem. På något sätt hör de ihop.

Först 3 april, Stagnelius dödsdag. 200 år har gått, men detta datum står kvar.

Ingen har väl fått så mycket postum kärlek som han, i förhållande till hur det var under hans levnad. Generationer av missförstådda har hittat hem till hans diktvärld. Det gjorde så ont att vara honom men ibland måste han ha känt euforin porla i fingertopparna när han satte pennan till pappret.

***

Han är född 4 april, trubaduren Staffan Percy, Bo Setterlinds uttolkare. Romantikens återkomst krävde en duo som reste runt i landet, deklamerade och sjöng, sov över i ständigt överraskande inkvarteringar. Om detta kan Staffan Percy berätta mycket och fängslande.

Drömmens skepp – seglar det fortfarande efter att det ständiga turnerandet sedan länge tagit slut? Många hälsningar till Staffan Percy, 77 år på tisdag, en traditionsbärare och charmerande person.

 

Arbetet på Romantiska förbundets årsbok på temat Bo Setterlind fortsätter.

Inför Bo Setterlinds märkesår

Lyft diskussionen,

ta hand om ljuset!

Preskriberade romantiker

kommer alltid att finnas.

Alltid sårbara

skickar vi friheten framför oss.

Harald Forss mot mängden

Harald Forss icke att förglömma

han var nyansernas älskare

men de nyanser han såg var inte S-m-å

de hade kraft i stämman

 

Harald – din tordönsstämma

hördes över mängden av

stimmande litteratörer

du hade börjat tala i versaler

 

din vidbrättade hatt

mot min svarta mössa

en fråga om silhuetter

din änka ville se mig barhuvad

Årsmötets beslut

Romantiska förbundets årsmöte 2022 var ovanligt välbesökt, speciellt jämfört med de Corona-präglade år som varit. Ett tjugotal besökare – varav några nya ansikten – fyllde ut Swedenborgsbibliotekets lokaler i källarplanet. Fin stämning och en del nya förslag för Auroras överlevnad. Beslöts att ett nummer till av Aurora produceras, det finns ekonomi till det, och utgivningen därefter utvärderas av redaktionen.

Årsavgiften i RF lämnas oförändrad, 250 kronor under nästa år. Styrelsen omvaldes enhälligt, det innebär bl.a. att Alfonso Ambrossi fortsätter som ordförande, Erik Lindberg som vice ordförande medan Susanna Åkerman är kassör. Pia Isaksson fortsätter som sekreterare.

Årsmötet

Kallelse till Årsmöte i Romantiska förbundet lördagen 18 juni kl. 14.00 i Swedenborgsbiblioteket, Ölandsgatan 51.

 

T-bana Skanstull, Stockholm.

 

Årsmötesförhandlingar och därefter Öppen scen

Förfriskningar och samkväm

Den sista romantiska kulturtidskriften

I skrivande stund vet jag inte – som varande en av redaktionsmedlemmarna - om tidskriften Aurora kommer att överleva. Det kommande årsmötet i Romantiska förbundet ger förhoppningsvis besked om vad som ska hända med tidskriften. Kanske förvandlas den till en årsbok? Eller så blir ingenting möjligt att åstadkomma med vår usla ekonomi.

Aurora har getts ut av Romantiska förbundet sedan 1978 så det är inget litet ingrepp om den försvinner. Tidigare har två andra romantiska tidskrifter lagts ner, Halvdan Renlings Metamorfos (2009) och retrogardisternas Aorta (2011). Aurora står ensam kvar bland romantiska poesitidskrifter.

Vi har en bred definition av romantiken; därför kan det tyckas underligt att vi haft så svårt att få och behålla det statliga tidskriftsstöd som vi i modesta former uppbar under 1980- och 90-talen. Det rör sig knappast om någon sekterism när vi talar för en känslomässig, subjektiv lyrik, en med gott svängrum för den muntliga inspirationen, så frågan varför vi blev av med tidskriftsstödet lyser verkligen obesvarad.

Stagnelius har alltid varit en förebild, hur tiderna än har förändrats i övrigt. Bo Setterlinds och Harald Forss’ författarskap och författarroller har, som varande två av förbundets grundare, varit viktiga för oss och lär så förbli. I övrigt har redaktionen gjort strövtåg i alla tänkbara romantiskt sinnade författarskap och företeelser.

Aurora lyckades få fondpengar några gånger, med vars hjälp vi kunde trampa vatten under en begränsad period. Vår självkänsla sade oss att vi var en, åtminstone potentiellt, viktig tidskrift, en tidskrift bland andra, trots att vi med ekonomiska mått mätt inte kunde nämnas i samma andetag som mer gynnade och inflytelserika tidskrifter, som Ord & Bild, Glänta, OEI och 20TAL, vilka samtliga har ett stöd på långt över halvmiljonen (den som har mest, Ord & Bild, har 825 000 kr). I jämförelse kan nämnas att Aurora hade 10 000 kr i kulturstöd så länge det varade. Nej, språkmaterialismens kritiker har sannerligen aldrig varit ekonomiskt gynnade.

Aurora grundades för att värna romantikens kultur- och människosyn och bereda plats för romantiska tongångar. Här Harald Forss ur det första numret, från 1978:

”Hellre slumpens skönhet än det kyliga medvetandets isskåpsregulator: att bibehålla en viss grad av meningsfullhet i de oupphörligt skiftande ordsammanställningarna och att ge paradoxens spännvidd åt de ord som hotas av utarmning från en grå och vardagsmäktig värdering, det är i sista hand ett utbrytningsförsök – ur en verklighet som är på väg att bliva någonting helt annat än verklig.

Det fabulösa receptet blev åter förbehållet romantikern…”

Ur artikeln och programförklaringen ”Poesins möjlighet”

Aurora har under åren publicerat en rad nummer i aktuella och brännande kulturfrågor eller bara gett utsnitt från den kvalitetskultur vi värnar om Vi har gett ut temanummer om samtida romantik, om norsk och dansk litteratur, om inopportuna poeter som tvingats till tystnad, om språkbytare etc.

Är det ålderism när vi gång på gång nekas kulturstöd? Vi publicerar ju gärna äldre författare och har dessutom en läsekrets som är något äldre. Ses vi som 1800-talsproselyter, är det där som kulturrådsskorna klämmer? Ingen skulle vara gladare än jag om det gick att få klarhet i varför inte skorna passar.

                                                                 Andreas Björsten

RF bjuder in till pjäs om Selma Lagerlöf

Selma på Lyran

Konditori Lyran Bredäng (t-bana station Bredäng)

Öppet från kl 18, pjäs kl 19 torsdag 19 maj

Entré: 200 kr (betalas till Hägerstens hembygdsförening pg 55 99 28-7

Möjlighet finns att köpa fika genom konditoriet

Skådespelerskan Ingela Karlsson gestaltar Selma Lagerlöf i ett enpersons teaterstycke!

Arrangörer: Hägerstens hembygdsförening, Romantiska förbundet, Spånga Blåbandsförening, studieförbundet NBV.

Pjäsen är ett nyskrivet verk av Ingela Karlsson.

Att tillaga lax på svenska och kinesiska

Intervju med Li Li

av Andreas Björsten

 

 

Dina dikter behandlar teman som främlingskap och rotlöshet, efter att ha levat så länge med två kulturer i kroppen och själen. Men jag tycker också att de innehåller mycket ljus, formuleringar kring poesin som styrkegivare i nästan hopplösa situationer. Dessutom finns där (en ofta dold) samhällskritik. Kommentar?

 

Främlingskap och rotlöshet är två viktiga teman i min poesi.  De korsas, löper genom min poesi som två röda trådar sedan min andra diktsamling Blick i vattnet. Jag tror att det finns två skäl till detta fenomen: det ena är exilen och det andra är bristen på tillhörighet.  

 

När jag skriver poesi på svenska saknar jag det självförtroende och den lätthet jag har när jag skriver på mitt modersmål. Om språket är vårt överlevnadshem, så är varje dikt en stege som leder ditåt. Hemmet är kanske bara ett ideal, en utopi, en existens som vi tar för given. I denna mening är poesin det verkliga hemmet. För mig, en kines vars modersmål är kinesiska, är att skriva på svenska som att vara dömd att bli en gäst hos verkligheten, en bambu i björkskogen. och känna sig ängslig hela dagarna. Det är som att dansa på lina, eller för att uttrycka det mer levande: en saury i Yangtzefloden som försöker bli en torsk i Östersjön. Det är en svår förvandling. 

 

Jag skrev en gång en diktsvit som heter "Bambu i björkskog". Den handlar just om främlingskap och rotlöshet (välj ett stycke ur Där blicken stannar).  

 

Det fanns 24 strofer i dikten, men när den översatts till (och skrevs om) på svenska blir den bara fyra strofer. Många saker i dikten kan inte överföras, för de kan inte ge genklang eller poetisk verkan. Denna situation har jag beskrivit i dikten "Elegi": Jag använde ett ton kinesiska erfarenheter för att skriva två korta dikter på svenska.  Det är en begränsning och den fördjupar känslan av att vara Utanför eller rotlös. En smärta 

 

Denna begränsning medför självfallet också något nytt, vilket gör mig extra vaksam och noggrann när jag formulera, väljer ord. Det gör något som är skonsamt och lätt på kinesiska solitt och kraftfullt. Bambu blir björk. Känslosam kinesisk poesi svalkar och blir till en poesi med Tranströmerliknande lugn och precision.

 

Du debuterade 1988 med det lilla häftet Sömnlös, dikter med illustrationer av Quin Dali.

Hur ser tillkomsthistorien bakom den boken ut? Du bodde då redan i Sverige, för att studera svenska språket och för att översätta bl.a. Tranströmer. (Rätta mig om jag har fel.)

Skrev du dikterna i Sömnlös direkt på svenska?

 

Sömnlös (1988) är min första diktsamling på svenska. det var mitt tidigaste verk, skrivet mellan 1984 och 1987. En svensk vän till mig som brukade resa till Kina vid den tiden läste några av dikterna jag översatt till svenska, sa att han gillade det och kontaktade sedan ett förlag som drevs av hans släktingar... Jag är fortfarande mycket tacksam mot denna vän, och känner att ödet är outgrundligt. 

 

Trettiotre år senare beslutade Smockadoll att ge ut ett dikturval från mina senaste sju samlingar. Förläggaren Kristian Karlsson är poet, han valde två dikter från "Sömnlös". Jag litar på hans omdöme. Självklart skulle jag, om jag skulle välja, välja två eller tre till. Dessa dikter är uppenbarligen influerade av Tomas Tranströmer, vars samlade dikter jag för tio år sedan översatt till kinesiska. Jag gillar hans exakta och koncisa uttrycksmetod som påminner omTang-poesi. 

 

När jag läser urvalsvolymen med dina dikter 1988-2007, Från Sömnlös till Ursprunget, slås jag av hur komprimerad den är. Du har skrivit om och bearbetat dikterna, oftast i förkortande riktning. Dikterna har blivit tätare och så att säga rikare på associationer.

Inte nog med det, du har även valt bort många dikter helt och hållet, så att dina dittills utgivna sju diktsamlingar ryms på endast 130 sidor. Varför har du valt denna strategi, att arbeta om och förkorta?

 

Bra fråga. Som jag sa i förordet till det nyutkomna dikturvalet: att revidera tidigare dikter, att komprimera dem, är för att göra dem till bättre dikter, och det är som att ändra på en nyskriven dikt eller bygga om ett gammalt hus. En mycket viktig anledning är ju förstås att min svenska har förbättrats med tiden, så jag har upptäckt problem jag inte såg tidigare, som   t. ex. felaktiga ordval, som är ödesdigert för en dikt. Att ta bort onödiga ord höjer förvisso kvaliteten på en dikt. 

 

Låt oss återvända för en stund till debutboken Sömnlös, som jag har i min ägo, Den finns i urvalet endast representerad med två dikter. Skulle inte en dikt som exempelvis Kretsar ha platsat i urvalet?

 

Vi måste in i en krets

 

Jorden har svävat in i en krets

som givit den sitt ljus, men även

omgärdat den med mörker

 

Dikten fortsätter så.

 

Det är en av flera starka dikter i debutsamlingen; jag nämner den som ett exempel. Vad tycker du själv om de dikter du valt bort?

 

"Sömnlös" är i stort sett rätt omogen. Dikten du nämnde är en av mina favoriter, den har lyckats gestalta mina erfarenheter av livet när jag var ung.  Den är en fin dikt. Eftersom det valdes av förlaget så lade jag mig inte i. De har nog sina egna perspektiv. men jag kan tänka mig att ta in den i mitt samlade verk. 

 

Diktsamlingen Att fly (1994) är nerbantad till hälften. Tio dikter är kvar av ursprungligen tjugo. Är det ungefär de proportionerna du valt eller varierar det från diktsamling till diktsamling hur många dikter du tar med i urvalet? Har du någon favorit bland dina tidigare diktsamlingar?

 

Jag var i Italien när jag fick dina frågor i mailet och hade inga av mina tidigare diktsamlingar till hands. Som jag nyss sa, valdes dessa dikter av förlaget. Jag litar på dem. Men det finns några dikter jag själv gillar. Dessa dikter vill jag gärna revidera för en kommande utgivning

 

Jag tror mig förstå att du skriver dina poesiböcker direkt på svenska, åtminstone de flesta av dem. Jag vet inte hur lätt eller svårt det är för dig, att vara poet, men du är en språkets mästare i min värld! (Kommentar)

 

Många av mina dikter är först avfattade på kinesiska, sedan översatta till svenska, omskrivna och förvandlade till en svensk dikt. Detta gäller särskilt när det handlar om dikter som involverar kinesiska teman. Detta görs å ena sidan för att bevara detaljer och känslor, och å andra sidan för att ha ett stadigt grepp för att greppa sakers väsen. Att skriva poesi är i slutändan en sorts översättning. Du måste använda det språk som ligger närmast saken. Svenskan, ett andraspråk, hjälper mig att ompröva mitt poetiska språk med en lugn och nykter blick. Som ett resultat blev det en hybrid av de två språken.

 

Jag är medveten om att jag inte kan använda svenska lika flytande som en svensk, och en perfekt svensk dikt finns i de nedersta 5% av språket, och det är därför jag känner att jag inte är hemma. 

Jag är inte fullt fri. 

 

Men jag är en person som är väldigt känslig för språk. När jag var 16 skrev jag en hel del metriska dikter. Den metriska dikten får en att tänka på orden. När jag skriver svenska använder jag samma känslighet. Efter att ha skrivit en dikt läser jag upp den högt. I en dikt är verb väldigt viktiga, och om du använder dem väl kommer de att göra dikten levande. Så är fallet med Tranströmers poesi.  En charmig dikt skapas ofta av dessa livfulla ord.

 

Din andra urvalsvolym på Smockadoll förlag, Där blicken stannar, med underrubriken Nya dikter, är den att betrakta som en självständig diktsamling eller ingår där i själva verket flera planerade samlingar du skrivit sedan 2008?

 

Min nya diktsamling "Där blicken stannar", ville i början skriva om min far, och jag skrev mer än 30 dikter, som handlade om Kinas politik, samhälle och historia, men till slut fann jag att bara sex sju dikter kan bli en begriplig svenskspråkig poesi.  Så det blev vad det är nu. Teman är fortfarande samma: resa (flykt) - söka rötter – resa (flykt). Diktsamlingen liknar i strukturen den tidigare boken "Ursprunget", som skrevs om min mamma. 

 

Hur ser du på svenskan som ett poesispråk jämfört med kinesiskan?

 

Svenska är inte mitt modersmål och det är svårt för mig att bedöma rätt. Men jag tycker svenska är ett bra poetiskt språk, det är väldigt musikaliskt och smidigt. När jag skrev poesi på svenska blev mina dikter plötsligt koncisa och tuffa, och fulla av järnkraft, vilket förde mig tillbaka till de bästa dikter som skrevs under Handynastin för två tusen år sedan: enkelhet och uppriktighet. Kinesiskan har efter mer än tretusen år av evolution blivit mycket komplex. Den har många insinuationer, kryptiska ord, symboler. En lax, tillagad på kinesiska, kommer att läggas till med gräslök, ingefära, sojasås, socker, sichuanpeppar, matlagningsvin och andra smaktillsatser. På svenska är det mycket lättare. Smaken är förstås också annorlunda.

 

Så när en av mina kinesiska dikter på 20 rader överförs till svenska, kan den ofta förlora fler rader. Och detta är priset för att hitta ett hem, eller tillhörighet.

(ur Aurora nr 1-2 2022)

Fotot på Li Li är taget av Lai Er,

Ukrainska hästar över Paris - en antologi ukrainsk poesi

nedanstående presentation publicerad med respekt för det kämpande Ukraina och med tillstånd från översättaren Per-Arne Bodin

”Ukraina är ett eget land, med ett eget språk, en egen kultur och en egen historia.”

Så börjar förordet till den lilla poesivolymen Ukrainska hästar över Paris. Det är författaren och forskaren, sedermera professorn i slaviska språk, Per-Arne Bodin som gett ut och översatt två ukrainska poeter, Ivan Dratj och Lina Kosenko (Arbetarkultur, 1987).

Bodins förord är informativt. Han fortsätter; ”På grund av historiska orsaker är förhållandet mellan Ukraina och Ryssland ännu mer komplicerat än förhållandet mellan Ryssland och andra Sovjetrepubliker.”

I trehundra år – från början av 1300-talet till mitten av 1600-talet var Ukraina en del av Polen. ”Genom detta förhållande öppnades Ukraina för västerländskt inflytande mycket mer än det Moskovitiska riket. Häri ligger också början på Ukrainas egenart i andra avseenden.”

Taras Sjevtjenko (1814-1861) brukar betraktas som Ukrainas natiionalskald. I sin översättningsvolym har dock Per-Arne Bodn valt att fokusera på två moderna poeter, Ivan Dratj (1936-2018) och Lina Kostenko (1930-). Båda tillhörde den gruppering som brukar kallas sextiotalisterna; en generation sovjetukrainska författare som debuterade på 50- och 60-talen och som bröt med den socialistiska realismen inom litteraturen. Många av dem dömdes till långa fängelsestraff för antisovjetisk propaganda och borgerlig nationalism (källa: Wikipedia och Per-Arne Bodin).

Ivan Dratj föddes 1936 i en liten stad inte långt från Kiev. Han studerade film i Moskva, och han har arbetat som filmfotograf. Hans första diktsamling Solrosen utkom 1962. ”Dratj är på samma gång en mycket ukrainsk och mycket internationell poet. Han tar ofta upp teman från det västerländska kulturarvet /…/ men Ukraina, och särskilt det ukrainska landskapet finns ständigt närvarande, om inte som ämne eller motiv så som bildled i hans metaforer” (Per-Arne Bodin).

                                               -

            Träden väntar på mig

 

            Träden väntar på mig

            och löven faller på stigen.

            Och stjärnorna faller i min hand.

            Och sömnen faller i gräset.

 

            Och där man väntar på mig,

            gnisslar grinden sorgmodigt,

            och himlen sveper en yllehalsduk

            om halsen mot vinden.

 

            Där man väntar på mig,

            håller man fingertopparna mot läpparna,

            håller man skämtet i dödens grepp,

            håller man tårarna borta.

 

            Se, där man väntar på mig,

            irrar mitt förvirrade förstånd,

            med byxorna uppkavlade till knäna,

            i det varma regnet, under träden.

 

            Där man väntar på mig,

            breder man ut tung lärft.

            Sträcker ut tunga armar

            och hårda budord.

            av Ivan Dratj, övers. Per-Arne Bodin

Aurora tema Bo Setterlind (nr 4/21)

Auroras temanummer om Bo Setterlind är nu ute sedan några veckor. Det är med mer än vanlig stolthet som Auroras redaktion kan presentera detta nummer. Bo Setterlinds författarskap och namn har ju ända sedan grundandet 1957 varit intimt sammanbundet med RF. Numret har sin utgångspunkt i Setterlind-firandet den 24 augusti (skaldens födelsedag) som också var det länge emotsedda releasedatumet för en ny Setterlind-antologi, Strängnäs är inte som andra städer. Det är Strängnäs-bibliotekarien och litteraturutvecklaren Peter Björkman som samlat valda texter ur Setterlinds produktion som handlar om Strängnäs, även en del andra favoriter.

Auroras huvudredaktör Erik Lindberg begav sig till Strängnäs, tog del av firandet och gick på promenad bland de historiska omgivningarna. I en längre essä skildrar Erik Lindberg Setterlinds roll i det romantiska genombrottet ca 1950.

Andreas Björsten bidrar med en intervju med Bo Setterlnds musa, Ulla Liefwendal samt med en dikt om Bo Setterlinds namnteckning (den definitiva versionen). I övrigt innehåller numret dikter av Leena Kuisma samt bild och dikt av numrets konstnär, Marita Ekblad. Omslagsbilden, med en bildsatt Setterlind-dikt, är från fotografen Lars Sjöbergs utställning på Multeum, Strängnäs kulturhus.

Under arbetet med det här numret har vi tacksamt tagit emot synpunkter av Bo Setterlinds son, Carl Johan Setterlind.

Poesimässa - och Romantiska förbundet finns med på ett hörn

Förra helgen, 10-12 september, var det dags för Poesimässan på Stockholms stadsbibliotek, denna gång på det efter renovering nyöppnade Tranströmer-biblioteket vid Medborgarplatsen.

De närmaste delarna av torget var reserverade för bokborden (lite kylslaget redan den här tiden på året) medan uppläsningarna ägde rum inomhus på femte respektive sjätte våningsplanet.

Romantiska förbundet hade fyrtio minuter på sig att presentera sina sex medverkande poeter; Alfonso Ambrossi, Gunnel Arvidsson, Andreas Björsten, Pia Isaksson, Ingela Karlssson och Carl Unbom. Inledningstalare var vice ordförande Erik Lindberg som presenterade Aurora och pratade kort om den tidsanda i vilken Romantiska förbundet grundades.

Det hela blev lyckat även om Gunnel Arvidsson missade sin egen läsning på grund av trafikproblem och Alfonso hade fått förhinder (hans dikter lästes i stället av Ingela Karlsson).

Så värst många i publiken var det ju inte men pandemin hade tvingat fram ett system med (begränsat antal) gratisbiljetter för inträde och arrangören Max Edenborg gjorde ett bra jobb med studio 5 där vi uppträdde.

Vad vi inte visste då var att studio 6 hette den större salongen, där uppläsningar skedde parallellt och där de förmodat mest publikdragande namnen fick hålla till; som Linda Skugge som läste för förlaget Anti och den omtalade poeten Bella Batistni med sitt fängelsetema i dikterna. Hade man slagit ihop arrangemangen till en gemensam scen hade fler kunnat ta del av det fullständiga programmet, men tidsbrist kanske avgjorde det hela och fick Poesimässan att pågå på flera platser parallellt.

Det var hur som helst roligt att vara ute i poesivärlden igen och träffa folk, som det verkade mot bakgrunden av en nedtonad pandemi, restriktionerna var inte fullständigt borttagna men det gick dock att röra sig i Medborgarhuset utan att känna någon större risk för smitta.
Live-poesins återkomst är en händelse som är förberedd; kanske rentav förseglad.

Bilderna: Andreas Björsten och Pia Isaksson läser. Foto: Bengt O Björklund

Aurora nr 3/2021 – ”Varia”

Som redaktör för en litteraturtidskrift kan man i huvudsak inta två olika positioner i förhållande till ens material och ens bidragsgivare.
Man kan luta sig tillbaks, låta materialet ge sig tillkänna och lita på att det av sig självt på något mystiskt sätt formerar sig för publicering i ett nytt nummer.
Eller så kan man inta en mer aktivistisk hållning, jaga på sina bidragsgivare och redigera materialet noga allt efter det kommer in, allt i syfte att nå någon speciell effekt, uppfylla en viss vision av numret som helhet.
Naturligtvis är det sällan eller aldrig i verkligheten så här renodlat, men grunddragen finns.
Den sistnämnda hållningen brukar leda till bestämda temanummer.
Den första, mer avslappnade hållningen från redaktörernas sida, kan däremot leda till blandade tidskriftsnummer, där Varia eller variation blir själva temat eller idén. Ett sådant nummer är nr 3/2021 av Aurora.

Sålunda inleds numret med en lång intervju av ansvarige utgivaren Erik Lindberg med författaren Anders Johansson, som poet en trotjänare i diktandet kring det mänskliga predikamentet.

Därefter ett kort debattinlägg i form av en dikt av undertecknad om fjolårets återupptäckt, poeten Anna Greta Wide (var hon egentligen någonsin så helt bortglömd?)

Numret fortsätter med presentationer och dikter av två latinamerikanska poeter, Lezama Lima och Ricardo Molinari, översatta av Skärholmsbon Jaime Lopez Thurén.

Det nya numret både avslutas och stegras med en synnerligen välfylld bokhylla med recenserade böcker, en nyhet för Aurora! Recenserade är böcker av Johan Rantala Bonnier, Niklas Schiöler, Lars G. Gustafsson, Alfonso Ambrossi och Gunnel Arvidsson. Variation var ordet.

Minne med Alf Hambe

I den milda fyllan och villan
gav vi oss iväg utan att ha allting med oss;
dagens hedersgäst Alf Hambe
utan sin favoritportfölj med sångtexter
han nyss framträtt med
Vi upptäckte det efter någon timme
och återvände till platsen medan hoppet
förtvivlat sjönk
men (scenförändring):

Den stora halländske vispoeten
sparkade hål i luften
när han återsåg sin mapp med texter på Orient-Expressen
där vi hade suttit och pokulerat
i ett regn av gemensamma planer
vem blev inte glad av att se det
han tog ett jublande språng
och etsade sig fast
i servitrisens minne

Bo Setterlinds namnteckning

Bo Setterlind skrev sin namnteckning med en stjärna i slutet
därmed blev det en ljus dedikation varje gång
oavsett hur han mådde, hur dagsformen var
satte han sig först som sist i samklang med det höga
så enkelt som ett påhitt i det nystartade Romantiska förbundet
som en barnteckning
lyste han

Att vara Göteborgsförfattare

Har ni varit med om följande: Bland ett kompisgäng av unga poeter som umgås på krogen och på uppläsningar finns det två som bestämmer sig för att flytta till Göteborg. Ganska kort tid därefter omnämns de som ”Göteborgsförfattare” i tidningen. Detta hände för tjugo år sedan och det väckte hos mig tanken på att Göteborgsförfattare var något speciellt. (Ingen hade ju kallat dem Stockholmspoeter så länge de bodde i huvudstaden.) I nya numret av Aurora (1-2/2021) med västsvenskt tema ställer jag samma fråga till både Lina Ekdahl och Ragnar Strömberg: Innebär det någon speciell roll att vara Göteborgsförfattare?

Fler bidrag i numret: Erik Lindberg presenterar den återupptäckta, tidigt bortgångna poeten Anna Greta Wide. Intervju med Dick Claésson på Litteraturbanken. Intervju med Kristin Bjarnardóttir, författarinna verksam vid Författarcentrum Väst. Dikt av Dan Andersson, som bodde i Göteborg under sin tid som journalist 1917-18. En Göteborgsvandring med Carita Forslund till platser associerade med Viktor Rydberg. Samt en förteckning (långt ifrån komplett) över författare från Göteborg och Västsverige. M.m. m.m.

I dessa dagar när Göteborg - och Borås - fyller 400 år, känns det självklart att uppmärksamma västsvensk litteratur. Men även utan koppling till några jubileum hade det här numret blivit av.

Aurora nr 4/20 nu ute!

Det nya numret av Aurora (tema:döden) är nu ute. Med tanke på ämnet är det förvånansvärt upplyftande. Innehåller dikter av bl.a. Georg Stiernhielm, Pär Lagerkvist, Emily Dickinson, Gunnar Edander och Jevgenij Jevtusjenko. Intervju med Niklas Rådström. Artikel av Carita Forslund om jisei - en japansk sedvänja, som kan kallas "den sista dikten".
Roligt att ha med en dikt av Jevtusjenko, det sovjetiska tövädrets poet!

Kanske är det lite märkligt att Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så" inte kom med. Men kanske ville vi inte vara förutsägbara? Det är i alla fall en älskad dikt som fortsätter att skymta i dödsannonser och andra liknande sammanhang.
Jag fick tårar i ögonen när jag läste denna dikt högt vid Bo Setterlinds minnessten i Strängnäs på Bo-dagen 2017!

Ola Magnell till minne

Ola Magnell gjorde en omedelbar succé med sitt andra album, Nya perspektiv, 1975. Han räknades till proggrörelsen men var aldrig någon rättrogen proggare. För det var hans temperament alldeles för bångstyrigt. Han kritiserade kapitalismen och USA i tidens anda i sina sånger, men var också tidigt ute med ett ekologiskt budskap. Lika centrala som det politiska i hans sånger är hans skildringar av ett stökigt bohemliv i storstadens förvirrade mitt. Han skildrar intriger och konkurrens i schlager- och popvärld. Naturupplevelserna kommer som en befrielse till sångens jag,

Ett slitsamt liv på ständiga turnéer vidtog efter den inledande succén, skildrat i exempelvis LP:n Straggel & strul (1979). En ny mognad framträder på LP:n Gaia (1983) som – som namnet antyder – bygger på visionen om Jorden som en helhet.

Ola Magnells konstnärskap är för mångfacetterat för att sammanfatta i några få rader. Jag blev chockad när jag hörde att han nyligen gått bort (6 februari), det tycktes som om han hade så mycket ogjort. Han var inte i ropet under de senaste åren, men vid hans bortgång märker man hur sympati och beundran väller fram bland hans kollegor och publik, och att han sannerligen inte är bortglömd.

Genom 12 album och en bok med samlade låttexter 1973-2013 pendlar hans sånger mellan flum och glasklar analys, mellan yttre och inre iakttagelser. Drömmerierna och samhällskritiken tycks som motsatta poler i hans skapande, som berikar varandra. När de samverkar uppstår en symbios som kan kallas för hög och skir romantik.

Publiceras även i Aurora nr 1-2/2020

Release för Gustaf Adolf Lysholm

Nu på söndag den 3 november kl 14.00 blir det release för Gustaf Adolf Lysholms ”Dunkelt gröna fönsterluckor” i repliken av Swedenborgs lusthus på Söder i Stockholm. Adressen är Krukmakargatan 6 och lusthuset nås genom en öppen grind från gatan.

”Dunkelt gröna fönsterluckor” är ett urval av Lysholms dikter och ingår i Lyrikvännens klassiska Lilla serie, där den blir den sista utgåvan, åtminstone på ett tag.

Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) var servitör och poet, en särling vars verk (dikter och prosa) ofta utspelas under den romantiska epoken.

Urvalet till ”Dunkelt gröna fönsterluckor” är gjort av Bengt af Klintberg medan Jonas Ellerström har gjort formgivningen och skrivit inledningen. Boken presenteras på releasen av Bengt och Jonas.

Boksläppet sker i samarbete mellan Ellerströms och Romantiska förbundet. Alla romantiker välkomna!

Om finlandssvenska kulturtidskrifter

Auroras Andreas Björsten intervjuar Thomas Rosenberg, mångårig koordinator för de finlandssvenska kulturtidskrifterna.

AB: Ända sedan de modernistiska stormsvalorna Ultra (1922) och Quosego (1928-29) har kulturtidskrifterna spelat en viktig roll för de unga, nya generationer som velat framträda på den litterära scenen. Att skapa en i tiden tongivande litteraturtidskrift har så att säga ofta varit drömmen för en ny generation författare, åtminstone har det varit så i Sverige. Hur är läget för de svenskspråkiga tidskrifterna i Finland i dag, finns det samma tryck, samma begär efter att starta en ny tidskrift hos de unga – eller har tidskrifterna efterträtts av andra forum?

TR: Ja, trycket och begäret har nog varit detsamma i Finland - och kanske rentav starkare, speciellt på finlandssvenskt håll. Det sammanhänger med vår minoritetsposition, och den starka tradition vi har på kulturens och publicistikens område. Minoriteter mobiliseras ju ofta uttryckligen i skriven och tryckt form, och det gäller också finlandssvenskarna (för teoretiska referenser, se t.ex. Benedict Andersons kända "Imagined communities"). Detsamma gäller emellertid också det finska kulturfältet i Finland, eftersom den finska kulturen är relativt ung, och mobiliserades på allvar först under 1800-talet. Det gör att vi har en mycket stark tidskriftstradition också på finska (antalet kultur- och opinionstidskrifter cirka 150).

Om vi ser bara på de senaste två decennierna har det uppstått flera nya kulturtidskrifter på svenska, av vilka många har varit kortvariga, uttryckligen som en del av kulturtidskriftens dynamik (uppstår kring entusiastiska studerande och unga forskare, och lever så länge gänget är samlat, och upphör i takt med att de ansvariga blir färdiga, bildar familj, flyttar bort etc.) De flesta har uppkommit kring studerande i litteraturvetenskap och motsvarande. Exempel på dylika under de senaste två decennierna:

Kvast (utkom några år i början av 2000-talet)
Magasin Brun (utkom oregelbundet i knappt 10 år)
Pajazzo (en kort dagslända)
PQR (utkom ett tiotal år)
Presens (utkom i cirka 10 år, lades ner 2018)
Kontur (oregelbundet i cirka 20 år, lever fortfarande)
Plir (oregelbundet i några år, lever fortfarande?)

Av dessa har nästan alla haft sitt säte i Helsingfors, och närmare bestämt universitetsmiljön. PQR utkom på Åland, och Presens hade stark koppling till Österbotten.

Jag skulle säga att tidskrifter som dessa egentligen i mycket liten utsträckning har ersatts av andra fora. Papperstidskriften är just för dessa målgrupper det optimala formatet, och man ser rentav en ökad tilltro till pappret. Mycket få tidskrifter övergått till digitalt format, och de som haft oöverstigliga svårigheter har istället vanligen lagts ner helt och hållet.

AB: Jag skulle vilja påstå att de tryckta kulturtidskrifterna i Sverige är inne i en down-period med minskat inflytande i debatten och få eller inga tidskriftsrecensioner på kultursidorna. Är det samma situation i Finland? Jag har en vag känsla av att tidskriftsutbudet är livaktigare i Svenskfinland än i Sverige men det är kanske bara just en känsla.

TR: Ja, tyvärr har synligheten minskat också i Finland, i form av till exempel. recensioner eller omnämnanden i offentligheten. Tidigare var det vanligt med tidskriftsöversikter eller -notiser i tidningarna, men de har nästan helt försvunnit. En glädjande nyhet är att vår största fond, Svenska kulturfonden, just har beviljat ett stort bidrag (350 000 euro) för kulturjournalistik, att fördelas av kulturjournalisterna själva, via deras egen organisation.

AB: Ekonomiskt och maktmässigt är det ett problem i Sverige att det i princip bara finns en mecenat för kulturtidskrifter, nämligen Kulturrådet. Stödet har i stort sett stått stilla i decennier (ca 20 miljoner kronor fördelas om året) och har numera dessutom splittrats upp på digitala och tryckta tidskrifter som förväntas konkurrera om pengapåsen. (Kulturrådet uppmuntrar alla att gå över till digital publicering.) Flera tidskrifter har de senaste åren tvingats lägga ner efter att ha fått stödet indraget eller halverat. Redaktörer är missnöjda men vågar inte riktigt komma fram med sin kritik av rädsla för att bli av med de få pengar de ändå har. I svenska Finland finns det väl betydligt fler pengakällor än den statliga att tillgå? Eller är det en myt om alla dessa pengar i finlandssvenska kulturfonder?

TR: I Finland finns det ett offentligt system likartat med det svenska, som hos oss administreras av kulturministeriet. Jag satt själv i några år i den statliga nämnd som delar ut pengarna, och det handlade då om sammanlagt en knapp miljon euro för ungefär 150 tidskrifter, varav drygt 10 svenskspråkiga. Hur det ser ut idag vet jag inte, men jag antar att summorna är ungefär desamma.
På svenskt håll i Finland finns dessutom starka fonder, som delar ut betydande bidrag. Den fond som står för merparten av stödet till tidskrifter är Konstsamfundet, som beviljar sammanlagt cirka 200 000 per år i olika former av stöd åt tidskrifterna. Dessutom beviljar Svenska kulturfonden speciella former av stöd till gruppen kulturtidskrifter, men hur mycket det handlar om vet jag inte. Men sammantaget kan man säga att fondstödet är alldeles nödvändigt för flera av våra tidskrifter, och att läget hos oss på den punkten säkert är bättre än i Sverige.
Så ja, det är nog ingen myt att det finns rätt gott om fondpengar i Svenskfinland, till all lycka. Kulturfonden/SLS är ju faktiskt mer förmögen än Nobelstiftelsen, vilket kanske ger en vink om solvensen.

AB: Historiskt sett har kulturtidskrifter spelat en mycket viktig roll i offentligheten i både Sverige och Finland, ofta varit tongivande i både den litterära och sociala debatten. Det där har, som jag redan varit inne på, mattats av betydligt i Sverige. Hur ser det ut på finsk botten? Är avmattningen mindre? Är den över huvud taget ett faktum? Har min verklighetsbeskrivning relevans för finlandssvenska förhållanden?

TR: Ja, kulturtidskrifterna har i vår historia spelat en stor roll, tillsammans med tidningspressen. Och både på svenskt och finskt håll. På finlandssvenskt håll kan man till exempel lyfta fram den betydelse Nya Argus länge hade för den politiska debatten, eftersom den hörde till de få fora där man under 30- och 40-talen vågade föra en öppen och kritisk debatt om kriget och de tyska strävandena. Det har ofta funnits starka och modiga röster på svenskspråkigt håll, som framträtt uttryckligen i tidskrifterna. Ett annat exempel är Finsk Tidskrift, som under 70-talet väckte rabalder på riksnivå för sin "antisovjetiska" linje, dvs. forskare som vågade kritisera finlandiseringen öppet.

Detta har ju nog mattats av också hos oss, i takt med att debatten i så hög grad förs på nätet, men tidskrifterna har fortfarande pondus i vår offentlighet, och citeras ännu i tidningarna.

AB: Svenskans minoritetsställning som språk i Finland har väl gjort att man värnar speciellt om den svenskspråkiga kulturen i Finland, inte minst kulturtidskrifterna? Håller sig de svenskspråkiga kulturmiljöerna fortfarande intakta och utvecklingsbara?

TR. Ja, se ovan. Våra tidningar och tidskrifter är fortfarande viktiga delar av den finlandssvenska så kallade kulturautonomin, och för upprätthållandet av den finlandssvenska identiteten. Därför finns det till exempel en stark vilja på fondhåll att också i fortsättningen understöda dessa.
Vad gäller de svenska kulturmiljöerna och deras vitalitet kan man säga att det fortfarande finns levande svenska miljöer, framför allt i Österbotten, men också i både västra och östra Nyland, Åboland, och givetvis Åland, som ju är i lag svenskt. Och så finns det fortfarande starka svenska kulturmiljöer, om därmed avses till exempel. skolor och andra utbildningar, tidningar, teatrar etc., där man producerar kultur och konst på svenska, även om omgivningen i övrigt i huvudsak fungerar på finska.
Så ja, inte ser jag några större hot. Men det kräver lite extra ansträngningar hela tiden, varje dag. Men det är vi vana vid...

---------

Självpresentation av Thomas Rosenberg:

Jag är 66 år gammal, till utbildningen sociolog, med filosofi och psykologi som viktigaste biämnen. Verkade först inom universitetsvärlden men sedan slutet av 80-talet fri forskare och skriftställare. Skriver, föreläser, översätter. Kolumnist i flera tidningar sedan 80-talet. Aktivt samhällsengagerad, framför allt på lokalplanet. Sedan drygt tio år koordinator för de finlandssvenska tidskrifterna. Papperskramare.

(ur Aurora nr 3-4/2019)

Fotot på Thomas Rosenberg är taget av Mia Stangius.